EN DEL AV VÅR VARDAG - EN DEL AV VÅRT LIV.

EN DEL AV VÅR VARDAG - EN DEL AV VÅRT LIV.

onsdag 3 december 2014

Nerver och hängapor.

Om tre dagar blir Alvin 3 månader gammal. Han är ju såklart världens sötaste bebis med sitt runda huvud, stora ögon och Alfons Åberg frisyr. Det bästa han vet förutom att titta på sin mor här, är ju när han får de äldre syskonens uppmärksamhet. Varje gång då  Emma eller Kenson pratar med honom så ser man hur han blir ivrig. Händerna och fötterna går an, riktigt lika som dom gjorde åt en av morbröderna då han blev ivrig över något som liten. Värst var det att gå förbi köttdisken i matbutiken med honom. Som han gick an vet ni, ända tills han fick en bit korv av personalen där vid disken.

Annat då om vår tremånaders baby? Ja, han äter typ i ett. Han äter lite i gången men måååånga gånger och det verkar som om varje gång magen känns lite tom på honom så blir han lite irriterad och vill ha lite mat så är allting bra. Inte då alla dagar, men oftast verkar det vara så.

Sover jätte bra i vagnen. Vi för ju Emma till förskolan gående och då brukar jag ha Alvin i vagnen och sova under tiden och han somnar oftast genast jag lägger dit honom och vaknar först när vi är hemma tillbaka.

Det här med att sköta trean på sidan om allt annat har jag ju hört om, och håller nog också med om det också i vissa fall. Så gick det ju här tidigare, men som exempelvis just nu har vår trea lite svårt med det här att dela uppmärksamheten. Har blir rasande om jag lägger ner honom i gungan eller på lekmattan och inte sitter och tittar på honom. Bärselen duger inte heller just nu mera än tre minuter per gång. Det är bara famnen, famnen  och famnen hela tiden som gäller eller sen vill han då se mitt ansikte hela tiden om jag har honom någon annan stans. Det i sin tur innebär ju att jag inte får något gjort här hemma om jag inte orkar höra på skrik. Så. Vi lever som råddgrisar nu då en liten tid framöver antar jag.

Hur nätterna går så kan jag inte säga ännu. Det varierar så, eftersom han ju nog kan sova hela nätter ibland medan vissa nätter sover han inte alls, utan somnar och vaknar med 30 minuters intervaller. Nu har han sovit nätter från 23-06 som ju är helt jätte bra! I synnerhet efter hans tio veckors kolik, eller vad man nu sen skall kalla det till, så är jag ju bara glad så länge han inte vrålar sig igenom kvällarna. 

Att själv hinna och räcka till är nästan det svåraste. Eller det svåraste är väl att försöka vara en kiva mamma åt dom två äldre vissa dagar. Igår var exempelvis en sån dag då jag inte ens nära på räckte till åt alla. Eller visst räckte jag väl till men det slutade med att jag var sur och irriterad på dom alla tre bara då dom alla ville det ena och det andra.

Emma har ju förskola varje dag och Kenson är i dagis 3 dagar i veckan från kl 9-13. Igår när jag sökte hem barnen sov Alvin så gott på förmiddagen att han inte åt före jag skulle söka syskonparet hem. Tänkte då att jag ju lika bra kan överraska barnen med ett pizzeriabesök före vi får hem tillbaka. Emma och Kenson kunde ju dela på lite pizza (hälsosamt eller inte, jag vet) och lillbrorsan får mat i sig tillika så då borde det väl gå som smort sen att gå hem. Ja, men där trodde jag ju fel. Kenson började ju gallskrika och gnälla att han inte vill ha pizza alls och att han vill raka vägen hem och att han inte orkar det ena och det andra. Syrran däremot stod och hoppade jämnfota och var hur glad som helst. 

Drog iväg med dem dit på pizza ändå sen, trotsade Kensons vilja för lillebror skulle ändå ha mat och Emma mellanmål. När vi kom fram var ju Alvin redan helt sjukt arg, svettig och magen kurrade. Vi hinner bara sätta ner oss och få en flaska värmd åt minstingen innan mellanbarnet meddelar att han behöver på wc:n och inte vill gå dit utan mamma. Självklart liksom. Vi hänger med då bara med Alvin som vägrar bli i vagnen och ligga så Emma kunde ha fortsatt mata honom så länge. 

Pizzan kom och pojken vägrade äta nåt, vilket han ju nog redan hade meddelat åtta gånger tidigare. Vi går hemåt och allting går jätte bra. Glada barn som springer och leker och inte gnäller om något. Snabbt går de också och jag börjar bli på bättre humör igen. 

Hinner bara in för dörren med vagnen och hela patrasket före det ropas från wc:n att: mammaaaaa, jag är fääärdig, kom o toooooorka!" Joo jo jooo, bara jag ens hinner in för dörren ropar jag tillbaka och känner att jag börjar bli lite irriterad igen då den där dit på wc:n ropar att skynda på nu mamma, jag har inte all tid i världen om du tror så..  Rocken bort och iväg på skituppdraget då, med snabba steg över legon, duplon, småbilar och tågbanor. Allting utspridda i en salig röra i hallen.  "Mamma, jag är hungriiiig" järmet av Kenson börjar här. Ja, men hur överraskande att han liksom var hungrig nu då när han ju vägrade äta nåt tidigare?  Och Emma var törstig och dom skulle ha tejp, lim och snören för att pyssla med. NU genast.  Tv:n skulle sättas på och saft skulle blandas. 

Mamma, kommer du ihåg att du igår lovade att vi skulle baka pepparkakor? Ja, men såklart hade jag ju gjort det, och har jag lovat så vill jag hålla det också för vill lära barnen samma sak. Försökte på det här med att vi gör det senare, och senare betyder ju samma sak och det gick igenom. 

Började ändå med att röja upp i köket med att försöka sätta diskmaskinen på. Alvin var såklart inte av samma åsikt här utan gnällde och skrek på lekattan så gav upp med att ens försöka få nåt gjort i köket.Tog pojken i bärselen och började kavla ut degen åt Emma och Kenson men nej, inte gick det heller då Alvin bara fortsatte gnälla i bärselen också. Satt killen i sängen där han då somnade genast. Halleluja moment! det är då man skulle ha lust att slänga fötterna på bordet och njuta av en stor kopp kaffe i lugn och ro men istället knäppte jag på lite julmusik och vi började baka.

En och en halv plåt pepparkakor senare vaknar Alvin igen och börjar skrika. Kallsvetten kommer fram i pannan på morsan här redan och jag känner att snart flyger både mor och plåtar genom fönstret här. Inte minst när pappan kommer hem från jobbet och sätter sig vid bordet bara utan att ta destu mera stress av något oljud och skrik. Han är ju hungrig så han måst ju äta. Tillika då berättar han ju om vilket datum han skall på julfest med jobbet. Konstaterar bara att vilken tur att han har sin julfest med jobbet två dagar före jag skall på min, för jag tar ju såklart modell efter när han kommer hem. Bitter-Sina som jag ju var igår alltså, lite sådär välkommen hem älskling, ni vet.

Barnen lugnar ner sig, alla tre då. Leker något, skrattar och låter bli att strida. Dom hinner leka till och med i ungefär 1,5 timme innan klockan blir 19.30 och jag börjar med kvällsrumban. Vad tror ni att jag gjorde då dom var lunga då? jo, städade ett skåp i hallen SOM om det inte kunde ha funnits annat att göra som att ta det där kaffet liksom. 

Här tittar ändå den där källartypen upp ett varv och frågar om jag behöver hjälp. Han kommer upp, fixar kvällsmålet åt barnen och pyser ner till källaren tillbaka. Men thanx liksom. Skulle också vilja ha sådär lätt liv vissa dagar tänkte jag men sade inget utan gick här och muttrade för mig själv.

Istället för att vara mera elak med resterande familjen så tänkte jag att kanske jag kanske gottgör denna skitdag med allt hojtande åt barnen med att läsa saga åt dem i vår säng. Mysigt kunde man tro men det slutar med att jag ber dem sjutton gånger att vara tysta, inte hoppa i sängen och att ligga stilla utan att sparka att dom inte stöter till Alvin som ju självklart skall ligga fastklistrad i mig. I något skede börjar Alvin skrika igen, Emma fäller lampan på nattduksbordet och Kenson stiger upp och börjar hoppa i sängen trots att jag har nekat till otaliga gånger. 

Då är det fem före bristningsgränsen. Känner gråten i halsen och tårarna bakom ögonlocket och biter i för att antagligen inte skrika det fulaste jag hittar på, åt den där i källaren då och inte åt barnen. Går bort till vardagsrummet och väntar på att dom skall lugna ner sig såpass mycket att jag ens får en bok färdig läst. Värmer en flaska mjölk åt Alvin och går tillbaka. Vid det här skedet är dom alla nu såpass nerlugnade att jag nu får den boken samt en annan bok läst åt dem och just like that somnar dom alla, en efter en.

En timme senare kommer Ken upptassande från källaren. Viskar sakta att oj, gick det sådär bra att få dom att somna idag då han inte hade hört något ner i källaren... Poff, poff, poff fräser det i min hjärna och jag skulle ha lust att skrika att nejförhelvetedinlatasatansidiot. Men det gör jag då inte. Svarar bara NEJ och tar en iskall lonkero från kylen och lägger mig och se på tv. Med ett så skitigt hår att det snart står av sig själv men jag orkar helt enkelt inte dra mig i duschen ens nu mera. Tänker på dagen som gått, reflekterar över varför jag inte tar emot hjälp och funderar på varför jag vill sköta allt själv. Förutom då att jag ju vill att källaren blir färdig och konstaterar att det nog alltid ändå sen är värt att ta en paus nu och då i allting, att det är okej att begära Ken vara borta därifrån också. Att har det ju liksom tagit oss två år redan att renovera där nere så är det ju liksom inte på minuten nu mera.

Att en sån dag igår! den här dagen KAN ju inte vara lika skit, men om så, så måste jag ju se till att handla mera lonkero helt enkelt. Och kanske börja dricka lite tidigare?

Så jo, vissa dagar är man väl lite trött och seg. Men när kvällen kommer så kan jag ju ändå lägga mig med ett gott samvete då jag vet att jag försökte mitt allt, jag gav mitt allt. Halleluja, I did it! och så somnar man igen, skitigt som ett troll och trött som en urvriden trasa. Vissa dagar alltså. Andra dagar går ju som på rosa moln utan några som helst motgångar och strul.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar